Loves avgift

Sven Erik Holmdahl och Maria Barenfeld kommenterar ett Skatterättsnämndsbeslut från tidigare i år, i senaste SN (SN 10/2009). Beslutet gällde tioårsregelns tillämpning i strid med skatteavtal, en fråga som väckts efter fjolårets CFC-domar (RÅ 2008 ref. 24); nämnden fann att skatteavtalet inte var tillämpligt och berörde därmed inte tillämplighetsfrågan. Jag har tidigare tagit upp beslutet men var ganska förbryllad.

Barenfeld och Holmdahl kommenterar både Regeringsrättens tidigare dom och det senare fallet från Skatterättsnämnden. Deras syn är helt klart att skatteavtalens företräde framför intern lag är beroende av lagstiftarens syfte. I det äldre fallet var den interna lagen, CFC-lagstiftningen, införd i tron att det inte fanns ett brott mot skatteavtalet vilket ledde Regeringsrätten till att förbise den folkrättsliga dimensionen. I det senare fallet är saken oklar, men både Skatterättsnämnden och artikelförfattarna anser att det inte föreligger någon grund för override.

(Det finns kanske ett problem med subjektiv tolkning av skatteregler här. Om det stämmer att Regeringsrättens syn på skatteavtalen verkligen är att treaty override är möjligt om det kan utläsas ur lagstiftarviljan, blir lagtolkningen väldigt bunden till den samma. Å andra sidan är override-domarna kort hållna: det är inte nödvändigtvis så att domstolen grundar sig på subjektiv tolkning; det kan också vara så att synen på skatteavtalens roll har sin grund i rättsliga principer, i första hand lex posterior och specialis.)

Artikeln tillför inte så värst mycket utöver det som framkom i kommentarer till override-fallen. Förhandsbeskedet är överklagat.