Loves avgift

Det har äntligen anlänt en utförlig analys av mål nr 3264-05, det kursförlustmål som jag skrivit om vid flera tillfällen. I en artikel i senaste Svensk Skattetidning, 2009:5 s. 569-, behandlar Maria och Axel Hilling (båda tidigare på Högskolan i Jönköping, idag på Linköpings Universitet) domen och förmedlar även dess informella namn: kursförlustdomen (jag har själv, i mitt huvud och kanske någon gång i skrift, kallat den för valutadomen, men är fullt villig att byta). Författarna tar upp flera intressanta aspekter som jag missat; ja, det vore väl i och för sig hemskt om de inte gjorde det.

Den första punkten av intresse är den i EG-fördraget satta tidsgränsen för fri kapitalrörelse: artikel 57 EG stadgar att en restriktion mot tredje land är möjlig om den införts före 1994. Hilling och Hilling framför att detta klart begränsar domens tillämpning mot utom-europeiska länder (s. 577).

Artikels huvuddel är dock tolkningen av hur långt domen ska läsas vad gäller andra finansiella instrument än skulder i utländsk valuta. Författarna börjar med att utvidga domen till att omfatta utländska fordringar. Som grund för utvidgningen anförs reciprocitetstanken: om förlust på en skuld är avdragsgill bör även förlust på motsvarande tillgång vara det (s. 578). Därefter påpekas att beskattningen, och avdraget, inte är beroende av skulden eller tillgången i sig utan på kursförändringar. Denna situation är lik den som uppstår vid innehav av flera andra valutabundna instrument, och dessa beskattas även lika med fordring enligt nuvarande ordning. Författarna finner slutligen inga goda grunder för att särbehandla utländska fordringar och andra valutarelaterade finansiella produkter (s. 578-9) och vidare att domen således är tillämplig även på de senare (s. 580).

Hilling och Hillings slutsats är således att kursförlustdomen bör läsas så att fullt avdrag ska medges för förluster på finansiella produkter vars värdeförändring är beroende av växelkursen.

Jag har några kommentarer till artikeln. För det första tycker jag att argumentation tar en omväg. Hilling och Hilling finner först att fordring i utländsk valuta ska behandlas på samma sätt som skuld och därefter att flera finansiella instrument ska behandlas på samma sätt som fordringen. Hade det inte varit mer rimligt att med utgångspunkt i Deutsche Shell och Regeringsrättens dom tillämpa domstolarnas resonemang på de i artikeln behandlade instrumenten? Å andra sidan var det väl det jag försökte göra, med märkliga, för att inte säga felaktiga, resultat.

För det andra har jag smärre problem med resonemanget kring fordringsrätter, och här upprepar jag det jag sagt om Skatteverkets syn på kursförlustdomen. Gällande fordringar finns det både svenska och utländska sorter (48:3-4 IL). Det borde därmed vara möjligt att finna jämförbara situationer och identifiera möjlig diskriminering (vilket för övrigt tycks finnas i 48:23-24 IL). Att den utländska fordringen kommer att innefatta både en faktisk värdeförändring och en värdeförändring baserad på valutakursen borde inte påverka förekomsten av jämförbar situation och ett möjligt fördragsbrott. Någon egentligen påverkan från Deutsche Shell och kursförlustdomen borde därmed inte finnas eftersom det anmärkningsvärda med dessa två domar är avsaknaden av jämförbara situationer. Artikeln har dock lämnat mig mycket osäker gällande denna kritik; det kommer säkert ges anledning att återvända.

Tyvärr går Hilling och Hilling inte in på om kursförlustdomen påverkar kapitalbeskattning av tillgångar där valutakursförändringen är en mindre del av vinsten eller förlusten, i princip all beskattning av tillgångar i utländsk valuta. Det är den del jag helst velat se förklarad.